Det sägs att hunnerkungen Attila samlade på exotiska djur som han hittade under sina erövringståg.
Han gillade särskilt farliga eller skrämmande djur, och hans favoritdjur var en jätteslang.
Han var så förtjust i den att han sägs ha tagit med sig den på alla sina fälttåg. Men plötsligt tappade slangen aptiten och slutade snart att äta helt, kanske på grund av stressen från de många resorna och den oregelbundna kosten.
Attila ville rädda sitt älskade husdjur och sökte hjälp hos lokala kirurger och häxdoktorer. Ingen av dem kunde göra något för honom, tills en skrumpen vis man föreslog att man skulle mata ormen med endast kvinnliga jungfrur.
Attila tyckte om denna idé och blev glad när han upptäckte att en stad han hade plundrat råkade ha ett kristet kloster med ett bekvämt förråd av den rekommenderade maten för hans husdjur.
Men ormen vägrade att äta eller ens röra någon av de helgade jungfrurna från klostret.
Rasande skickade Attila efter den spåman som hade gett honom rådet för att låta avrätta honom.
Stående framför Attila sa den gamle mannen lugnt: ”Innan du dödar mig, kan du först hämta ormen och en av kvinnorna till mig.”
Nyfiken gjorde Attila som han bad om.
Sedan tog den gamle mannen lite bröd och gav det till Attila.
”Håll nu dessa brödbitar i båda händerna”, instruerade den gamle mannen.
Attila gjorde så, och så fort han gjorde det, släppte ormen ifrån sig ett skrämmande väsande ljud och svalde den jungfruliga nunnan hel.
Till en förvånad Attila sa den gamle mannen helt enkelt
”Din anakonda vill inte ha nunnor om du inte har bullar, hun.”
